Får man tårta i himlen?

Idag är det Pollys födelsedag. Märkligt att jag kommer ihåg det, men missade Linus som var den 18e april. Får gottgöra honom med några extra äpplen.

Lite mer än två månader har gått sedan Polly lämnade oss och vissa dagar känns det jobbigare än andra.

Grattis min fina änglahäst!

Aj aj aj aj

Åh min stackars tottoponnyhäst! Mattehjärtat svider! Egentligen är jag nog lite pjåskig, men jag kan inte hjälpa det!
Idag var hovslagaren här och drog på nya räserdojjor på Linus och när hon skulle verka sista hoven, höger fram, så hittade hon en gammal hovböld.

Jag känner mig som en jäkla knöl, Linus har i och för sig varit sitt vanliga glada pigga jag i ridningen och inte visat någon hälta eller obehag, men jag känner mig ändå som en taskig jävla idiot som missat den!

Jag kratsar hovarna regelbundet och slår på tappskor, och ÄNDÅ har jag missat den! Visserligen satt den på ett konstigt ställe och har säkert varit dold av lera och smuts, men åååååhhhh vad jag har dåligt samvete!

Ingen större fara på taket nu, hovis verkade rent och spolade ur med jodopax (till och med där blir jag nojjig - tänk om jodopaxen inte är tillräckligt? Behövs det kanske spritlösning? Eller ett rejält långt fotbad i klorin och Virkon S? Ska han inte hänga i vagga iallafall en vecka för säkerhets skull med foten dränkt i sprit och bomull? Ja ni hör ju själva hur töntig jag är....) och gav instruktioner om att hålla rent och spola ur emellanåt men jodopax.
I övrigt händer det just inget, jag ser fram emot en vecka i Spanien i maj.

Snorig

Ja det är då själva fan att det aldrig kan få flyta på smärtfritt. Är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod.
Snor och hosta. Ja inte på mig, men på Linus så klart. När jag tog in honom förut för årets första uteträning för dressyrfröken, så var han lite snorig. Han har hostat lite de senaste ridturerna också, men jag trodde i min enfald att de kom sig av sista höbalen de fick in i hagen, som var extra extremtorrt. Hur som, spolade benen på honom och kollade att alla skor satt kvar och han var sitt vanliga dryga jag - varför stå still när benen blir spolade, när man kan vandra runt och undersöka allt inom synhåll. Dumma kreatur.

Kollade tempen, men 37,7 tycker jag inte är onormalt för en häst som gått täckad och som precis mulat i sig massa hö och som även är lite upphetsad över polarna som tuffar runt i paddocken med dressyrfrökens vakande öga på sig. Jag tog helt enkelt beslutet att rida dagens pass ändå, men att ta det lugnt. Han var som vanligt när jag kom upp i sadeln iallafall och vi skrittade fram ute. Herregud, nu är våren på ingång för varenda golfälskare i Mellansverige var ute och svingade och drog runt på sina klubbor. Mycket märkligt enligt hästen som höll ett öga på allt folk för säkerhetsskull. När vi vände och skrittade tillbaka hemåt så bjöd han till och med på lite krumbukter. I skritt. Han slänger dramatiskt med huvudet och sprätter med frambenen och låtsas att han är energisk och vild. Jag fattar som vanligt ingenting, haha.

Jävla uttråkad häst som trodde att han skulle ut och få springa av sig lite, men som istället hamnade i paddocken och tvingades böja och bända och vrida och stretcha kroppen.

Han blir bara bättre och bättre i ridningen och jag har inte tyckt att det har gått så himla fort framåt, men fröken säger att det är skillnad, jag är nog helt enkelt hemmablind. Inte heller kommer jag ihåg hur han var att rida i början, förutom att han vägrade trava haha. Då fick man smacka och skänkla rätt överdrivet. Nu räcker det att att jag rätar upp mig och nästan lutar bakåt, trycker ner röven i sadeln och spänner låren så gasar han igång. (Erikas eviga "rumpan driver bakbenen" verkar ha satt sig iallafall lite i huvudet på mig, haha).

En grej han absolut inte kunde i början var att böja huvud och hals utan att resten av kroppen följde med. Nu står han still och viker in huvudet mot sidorna utan större bekymmer (och han kommer till ett läge där han kan nosa mig på benen). Allt som allt så är jag nöjd med dagens pass, nästa pass blir redan på måndag om hästen inte får feber eller blir sämre.

Ska ta en lugn tur ute imorgon och kommer tempa honom varje dag nu ett tag framöver för att ha lite koll. Det är nog bara bra att han får komma ut och röra lite på sig tänker jag, ingen har ju dött av lugna promenader (eller jag förutsätter det iallafall, helt säker är jag inte).

En jävligt upptagen häst

Jag kollade lite snabbt i min kalender (oh yes, min smartfån har en sån och det är döpraktiskt) för april och insåg att Linus är vääääldigt upptagen. Herregud...
Normalt sett så tränar vi ju dressyr varannan onsdag, men i april ska den stackars totton dresseras tills vi blir alldeles vimmelkantiga.
Hela fem (!!) stycken träningar kommer vi att vara med på, med start imorgon torsdag. Med detta intensiva dressyrande så förutsätter jag att vi sätter piaffen i slutet på april! Eller kanske inte, haha, men man måste ju ha mål. ;)

Duktig dressyrponny från början av december

Att skåda given häst i munnen. Eller inte.

Det här med hästars munnar och tänder och bett och grejer. Alltså jag har ett bett som jag fullkomligt älskar. Det är snyggt och ligger bra i hästarnas munnar etc. Så bra som nu ett bett kan ligga, egentligen finns det ju ingen plats för skrot i truten på våra kära djur, tänkt dig själv hur det känns. Stäng munnen och låt tungan ligga avslappnad - antagligen så tar tungan upp hela utrymmet i munnen och vart ska då ett bett få plats?
Men Linus verkligen hatar skiten! Hästar är individer dom också så klart, men det är ett mysterium för mig. Från början köpte jag detta bett till Polly, jag ville ha ett rakt bett med fasta ringar, men som inte är jättestumt och detta är tredelat, fast inte vikbart och Polly har från dag 1 älskat det. Men Linus som sagt avskyr det som pesten!

Jag har provat att rida honom på det i omgångar, första gången så blev han bara tvärstum i truten och micklade med huvudet, men jag tänkte att han kanske behövde en invänjningsperiod, men det blev liksom inte bättre. Han verkar inte vilja ha raka bett alls, utan tredelat is the shit enligt honom. Vilken tur för honom att jag är en jäkla snäll människa som gärna spenderar pengar på mina djur, för numera äger jag en halv hästsportavdelning med tredelade bett.
Härom kvällen fick jag för mig att återigen prova detta wunderbara bett på honom, vi skulle bara ut en kort skritt- och joggingtur. Redan när han fick på sig tränset så började han visa sitt missnöje. Han gapade och nickade och fladdrade med huvudet och höll på. Men envis hästmänniska som man är så gav vi oss ut iallafall.
Han drog tyglarna ur händerna på mig när vi skrittade på lång tygel, någon han aldrig gör annars och vägrade ta stöd på bettet och hade sig, så nej jag får nog inse att han verkligen inte gillar det.
När vi kom tillbaka så hade han iallafall lugnat ner sig med protesterna och då slog det mig att bettringarna för farao ligger uppepå nosgrimman. En av nackdelarna när man har en häst med kort huvud och ett bett med stora bettringar. Tror inte det problemet uppstod med Polly, som hade dinosauriehuvud.
Jag vet inte om det egentligen gör så mycket för hästens del, men jag tycker det ser illa ut. En annan grej som slår mig är att han har noll skum runt truten på dessa bilder, normalt sett har han fint vitt läppstift och gärna lite lödder i nyllet och gärna lite vitt skum på min hjälm/jacka/ridbyxor

Kan ju tillägga också att han fick tänderna kollade i höstas och det var inga större fel på truten.
Det tar emot som fanken, men jag får nog böja mig för hästens vilja och avvyttra detta superbett. Jag övervägde att behålla det inför framtiden, men just nu vet jag inte ens om jag vill ha någon mer storhäst efter Linus. Och skulle jag vilja det så är det inte ens säkert att den har rätt storlek på munnen. Så nä, det är kanske lika bra att någon annan får glädja sin pålle med detta bett.
Nästa bett att prova är ett novabett - ett rakt, mjukt gummibett. Jag borde ju bara ge upp eftersom det är rakt, men skam den som ger sig. Det skulle ju vara trevligt, mest för min egen skull tror jag haha, att kunna variera med något som inte är tredelat och jag är inget större fan av vanliga traditionella tvådelade bett.

För övrigt börjar mina krokar svämma över av träns och grejer! Jag behöver verkligen rensa, men DET TAR EMOT!! Siktar på att ställa mig på någon hästloppis i vår/sommar och göra mig av med grejer som inte behövs och inte används, men innan dess skulle jag behöva gå igenom alla prylar och samla ihop sånt som är kvar efter Polly som Linus inte kan ha (nackdelen med att ha två olika stora hästar - till exempel så drunknar Linus i Pollys benskydd, haha). Dagens lyxproblem faktiskt.

Linus the talking horse

Häromdagen fick min kära moder för sig att hon skulle prova att prata med ett djur. Innan ni dör av skratt och andnöd så kan jag säga att det finns en bakgrund till det hela, det var inte som så att tanten vaknade en morgon och plötsligt bestämde sig för att bli djurpratare.
Hon har under en längre tid gått kurs för att utveckla sig själv spirituellt (ja det låter ju helt klart som en jäkla massa flum) och känner numera av energier och pysslar med tarotkort och sånt spooky.

Hon ringde iallafall mig och bad att få komma ut till stallet och prova att prata med Linus samt köra lite healing på honom som ett experiment. Klart vi ställer upp som försökskaniner.

Hela konceptet med djurtolkar tycker jag ärligt talat är väldigt luddigt och jag har inte riktigt bestämt mig för om jag tror på det eller inte. Däremot är jag ganska övertygad om att det finns många oseriösa dårar därute som utan skrupler utnyttjar blåögda djurägare och sedan tar betalt för det. Helt koko i min mening!
Det vore väl skitbra om det hela funkade och hästarna fick en till kanal för att kommunicera med oss människor. Dom skulle verkligen behöva det, vi är inte alltid så himla mottagliga för vad de uttrycker och hur många gånger blir hästen avfärdad av människorna när de visar obehag eller försöker förmedla att något är fel?

Mamma är lite hästrädd och Linus visade verkligen inte upp sig från sin bästa sida när hon kom in i stallet. Den hästen är verkligen selektiv med människor, man får jobba för att få ett tummen upp från hans sida, men jag tycker att det är en del av hans charm (fast jag förstår ju att en del folk inte uppskattar när han kommer farandes som en ilsken barracuda med tänderna först). Hur som, vi hade varit på tur så jag borstade av honom och skickade in honom i boxen med lite hö så att mamsen kunde påbörja sitt jobb.
Märkligt nog stod han lugnt när hon hängde över boxdörren och gjorde vad hon nu gjorde (skickade helande energier eller nåt, jag är inte insatt för fem öre och som sagt så är jag fortfarande skeptiskt), normalt sett så är han rätt otrevlig när man står vid hans box. Han nosade igenom henne och tyckte att upplägget var okej. En annan grej jag tänkte på var att han tuggade i sig några strån hö och sen blev ståendes helt stilla och väntade ett par minuter innan han tog lite mer hö och så upprepades proceduren hö - vänta - hö - vänta. Annars brukar han vilja komma ut till polarna i hagen ganska omgående.

Slutresultatet då? Ja egentligen kom hon inte fram till så mycket, men det var några grejer jag reagerade på bl.a. så nämnde hon vänster bakben vilket var intressant för han är lite förtjockad i det och kommer så vara resten av sitt liv då han antagligen haft känning i gaffelbandsfästet där under sista tiden som travhäst. Detta är inget som mamma visste om och knappt ingen annan heller, han är inte halt eller varm eller verkar ha besvär så för mig är det endast ett skönhetsfel (inte speciellt troligt att han skulle ha känningar av detta fortfarande, det är en skada som är mellan 18 och 20 månader gammal och han gick av banan och levde hagliv ett par månader innan jag började rida honom. I fall någon undrade och tänkte för sig själv att jag är en dålig matte).
Sen frågade hon om han haft problem med halsen. Jag vet ju egentligen inte så mycket om honom, så jag vet inte alls vad han har varit med om tidigare, men när jag började rida för Erika så var han stel som en pinne och kunde absolut inte böja sig åt höger, samtidigt som han var smidig som en gummisnodd och kunde vända på en femöring.
Även i traven i början så gjorde han en märklig grej - han vinklade upp huvudet åt höger så att öronen låg på vänster sida och mulen pekade upp åt höger. Mamma var dock bestämd med att OM det fanns problem så satt de på vänster sida av halsen. Nu tar jag allt med en nypa salt, men det var ändå intressant. När jag rider ute så går han gärna och tittar åt vänster. Hela hästen är som en stor vänsterställd ostkrok. Allt detta har dock blivit mycket, mycket bättre sedan jag började rida för Erika så jag vet inte. Jag har funderat på att låta en equiterapeut titta på honom och det kanske inte är så dumt egentligen. Om inte annat så i förebyggande syfte. Ingen häst är väl felfri och antagligen kommer man finna grejer på Linus också.

För min del är jag fortfarande hälsosamt skeptisk, men det var ju ändå lite spännande. :)

Dressykursen dag 2

Dagens pass började med att piloten fick sina ben utsträckta av dressyrfröken. Det var en väldigt märklig känsla och när Erika var klar så kändes det som att mina ben blivit en decimeter längre och jag kom djupare ner i sadeln.

Som sagt, det tar kortare tid för oss andra dagen att komma igång och bli mjuka som smör. Jag skulle vilja lägga allt på hästen och inte ta åt mig något av äran, men jag blir väl tvungen att erkänna att jag hjälper till en del. Jag har ett smidigt litet headset och frökens röst direkt i örat, svårt att inte göra som hon säger då. Jag kan ju inte gärna skylla på dålig hörsel om och när det blir fel heller. ;)

Till och med i traven fick vi till det korta bitar. Fast jag tycker verkligen att det ÄR skitsvårt och jättejobbbigt. Men skam den som ger sig!

Mycket fokus ligger på skrittarbetet och jag gillar det. Det går lagom fort och man hinner med att styra upp sig själv lite. Allting blir så himla mycket krångligare i trav. Linus är ju som sagt ganska selektiv på höger skänkel och i skritt så kan jag verkligen jobba med att få honom att inse att när jag trycker på med höger skänkel så betyder inte det "FORTARE!!!". I traven så tar han gärna höger skänkel som en uppmaning till full fart istället för att flytta undan för den, ett problem som är minimalt på vänster sida. Men det kommer mer och mer att han börjar flytta för skänklarna och jag jobbar mycket med det när jag rider ute också.

Färdigridet och jag tror att både häst och ryttare är lika nöjda. Möjligtvis att hästen är snäppet nöjdare för han fick en bit morot av fröken. 

 

Alla bilder i detta inlägg är tagna av Evelina Åström som ni hittar HÄR

Dressyrkursen dag 1

Jag är så innihelvete dålig på att uppdatera min blogg, men nu jäklar ska det bli flera inlägg med dumheter (några blir tidsinställda och kommer inom ett par dagar) och skräp. Detta inlägg skulle jag ju ha skrivit och klockat för några veckor sedan, meeeeeen....
Här kommer iallafall, om än något sen, rapporten från dressyrkursen 14-15 Mars.

Linus är på alla sätt och vis en schysst totto som gillar att arbeta (ja hör och häpna hörrni, det var det ingen som trodde för 1,5 år sedan, haha), men eftersom jag rider som en kratta (fast mycket, mycket, mycket bättre än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv) så är det inte helt enkelt för mig att få honom att arbeta på rätt sätt. Egentligen borde jag ju ha köpt mig en äldre, välutbildad läromästare (läs: ridhäst av halvblodsmodell) för att på ett enklare och snabbare sätt kunnat utveckla min ridning. Men varför göra det lätt för sig när man kan göra det till en utmaning? Så självklart valde jag att lära mig rida (ja för det är lite så jag känner nu för tiden, vad jag har sysslat med innan vet jag inte, men inte har jag ridit iallafall, möjligtvis åkt häst, om ens det) på en outbildad häst som dessutom ska omskolas och lära sig att arbeta annorlunda. Puuuuh....!
Men jag tänker som så här - kan jag utbilda både mig själv OCH Linus så kommer det inte finnas någon häst därute sen som jag inte kan rida.

Jag minns inte ens vart vi började vår resa, men jag antar att fokus låg på att få hästen att gå framåt för skänklarna samtidigt som han skulle minska på tempot och inte springa som ett skållat troll i traven. För min del behövde jag nog koordinera händer, ben, röv och bål.
Nu, en sisådär 8 månader senare, ligger fokus på att få honom att följa tyglarna, men inte svänga om inte resten av människokroppen säjer det. Det är fan SKITSVÅRT! Att en sån "skitgrej" som att ha hästen ställd åt höger, men få honom att fortsätta gå rakt fram, kan vara så jädra svårt!
Vi jobbar även på att få honom att följa tyglarna och sänka huvudet och nacken när jag ber om det. Och fortfarande att inte springa som en förgiftad råtta i traven. Och det går bättre och bättre. Stundvis så sänker han ner huvud och nacke och spänner magmusklerma och lyfter upp mig och trampar under sig ordentligt. Det känns helt udda att sitta på en hängmattegiraff som plötsligt lyfter upp och skjuter fram mig, ungerfär som att sitta på en våg som rullar in mot stranden. Sen brukar jag tappa alla koncept, slappna av i magmusklerna, rumpan och överskänklar och så är vi tillbaka på hängmattegiraffnivå igen. MEN dom där korta stunderna, det kan vara ett halvt varv på volten eller 5 steg eller en långsida i ridhuset, det är dom man kämpar för. Dom ska bli fler och dom ska bli längre och vi ska bli starkare i våra kroppar, både han och jag så att vi orkar.

Dag 1:

Hängmattegiraffen - sänkt rygg och högt huvud. Lika bra att ta med "fulbilder" också så ingen tror att alla mina ridpass är 100% perfekta. De är snarare 98% blod, svett och tårar och 2% vacker ridning med en fin häst.

Hjälpmedel i all ära, men ju längre jag kommer i min ridning, desto mer känner jag att jag vill ha en ärlig form på hästen som vi jobbat oss till och ju mindre troligt är det att jag använder hjälptyglar som t.ex. graman och liknande. Jag kanske tänker helt knasigt, men det är ju bara MIN åsikt och jag är ingen hästexpert alls, men borde det inte bli skitjobbigt för hästen, som är totalt otränad i vissa muskelgrupper, att tvingas jobba med dessa muskler i långa stunder för att folk inte kan rida sig till form? Alltså förstår någon hur jag tänker? Jag är ingen ballerina (haha, jävla kul exempel eftersom jag är rätt överviktig), men om jag imorgon fick för mig att börja med balett så måste ju kroppen byggas upp och byggas om. Jag kan ju inte gärna ge mig på svåra krävande saker och göra dessa statiskt i 2 timmar. Hur länge kommer min kropp hålla då? Konstigt exempel kanske, men jag hoppas att poängen går fram. Sen finns det absolut lägen där hjälptyglar faktiskt är till hjälp, men jag tror nog att man måste vara en ganska duktig ryttare på högre nivå för att kunna bruka dessa hjälpmedel korrekt och inte som en genväg för att jag som ryttare inte kan rida. I don't know, halshugg mig gärna, jag kommer inte ändra åsikt.

Något som ekar i mitt huvud när jag rider är dressyrfrökens ständiga "-Ta med nosen och nacken. Och gör det igen. Och igen. Och igen.". Efter 30 minuters ridning för Erika så brukar Linus vara som en gummisnodd i kroppen, bevis för att vi gör rätt och att fröken är inne på helt rätt spår när hon tvingar mig att rida som folk, haha.

Jag faller gärna framåt med överlivet, och speciellt i traven. Det blir mycket tjatande om att jag ska tänka på överlivet, dra tillbaka axlar och skulderblad, spänna magmusklerna och bromsa upp farten lite. När det blir jobbigt så tar Linus gärna fart och springer på rätt friskt för att komma undan, men det går bättre och bättre och det går faktiskt att få honom att trava i slowmotion, problemet är att jag inte är stark nog i min kropp för att hjälpa honom att bibehålla den korta långsamma traven.

En annan grej som är himla typisk för mig och som jag har svårt att släppa är yttertygeln i höger varv. Jag ber Linus att ställa huvud och hals inåt samtidigt som jag hamrar på  med innerskänkeln för glatta livet för att han ska hålla sig på en stor volt och inte bara svängasvängasvänga tills vi står på stället och snurrar. I vänster varv går detta utmärkt, han flyttar ut för innerskänklen, men i höger varv så blir volten bara mindre och mindre fastän jag är ganska taskig och matar ponnysparkar med sporren (enda anledningen till att jag har sporrar - han är jäkligt selektiv på skänklarna i höger varv) samtidigt som jag duttar honom på baken med spöet för att få ut honom mot väggen igen. När allt detta inte funkar så kortsluter min hjärna lite och jag börjar ta i yttertygeln vilket är big no no! Det som händer då är att han inte kan ställa sig inåt för att yttertygeln tar emot och istället så faller han in med hela kroppen som ett korthus och det är helt och hållet mitt fel som sitter och pillar med den satans yttertygeln. På sikt så kommer jag kunna hålla i yttertygeln också i höger varv, men inte just nu och det händer att jag till och med släpper den helt och håller i manen istället för att inte glömma bort mig och sabba. 

Sen plötsligt släpper allt bara för oss och han börjar jobba korrekt korta bitar. Så från stretig kamel till det här. Att jag glappar med tyglarna beror på att fröken bad mig släppa dom för att se om han fortsatte bära sig själv och det gjorde han i ett par steg innan det blev jobbigt och jag slutade rida. Igen.

Från ovillig travhäst till krusidullande dressyrhäst. Eller ja... Har faktiskt planer på att sätta honom i vagn igen, men mest för skoj skull. Även om han nu för tiden glatt springer på och visar iallafall lite löpskalle när vi rejsar med andra ekipage så ska det mycket till för att jag ska överväga att återuppta hans travkarriär. Jag är rädd för att han ska slå ihop som en mussla igen och att vi ska backa tillbaka till ruta 1 och få börja om bara för att han lackade ur på kusken eller nåt. Men körningen ska vi iallafall prova. Han kanske skenar till skogs i ren glädje, eller så vägrar han gå av gårdsplanen. Man vet aldrig. 

Det bästa med att rida för instruktör två dagar i rad är att hästen går så jäkla mycket bättre redan från början dag 2!

Alla foton (utom de två första) från dag 1 är tagna av duktiga Ellen Molin som ni hittar HÄR.

Stick, stack, stuckit

En del kokar soppa på sina spisar. Jag kokar piercingsmycken och verktyg innan de dränks i handsprit (ja till och med gummisnodden är spritad). Har man ingen autoklav som kan sterilisera grejerna så får man göra det bästa av situationen.

Kom till sans och insåg att jag plockat ur de flesta av mina smycken för att Hasan ville det. Nu för tiden gör jag som jag vill utan hänsyn till någon annan och med den insikten så beställde jag hem lite nya smycken, nålar och tänger. Ärren från de gamla piercingarna syns ju så jag tänker att det nog inte är så svårt att transformera sig själv till en levande nåldyna om jag använder ärren som utgångspunkt. Eller jag VET att det inte är svårt, gjorde om hålen i öronen för ett par veckor sedan och nu blir det fler hål, sen när de är läkta så ska labreten tillbaka och sen får vi se. Allt detta för att jag är för snål för att betala flera hundra för att låta någon professionell göra nya hål på ställen där jag redan blivit stucken ett antal gånger. Däremot skulle jag aldrig i livet ge mig på att pierca mig själv på helt nya samt komplicerade ställen, min kunskap om den mänskliga anatomin är väldigt begränsad. Men ytteröron och en läpp ska jag nog överleva (men åååååh smärtan att göra det på sig själv!!!).

Nu blir det duschen och sen ska jag gå igenom ett par hundra bilder från igår och idag. Jag och Linus har varit på dressyrkurs igen, ska försöka tidsinställa ett inlägg med bilder till imorgon. :)

Det var det

På något sätt har jag väntat på detta. Nu känns det slutgiltigt. Imorgon är det tre veckor sedan och det är blandade känslor. Väldigt skönt att bara ha en häst kvar att bry sig om, men jag saknar så klart Polly jättemycket.
Det enda som stör mig så här i efterhand är att min konversation med personalen gjorde att jag inte hörde när de sköt och trots att jag VET att hästen är borta så gnager det ändå i bakhuvudet. Jättelöjligt faktiskt, men det var därför jag hade velat se henne (fast ändå inte). Å andra sidan så fick jag ju tillbaka hennes grimma och trots att de är snälla och spolar av den så bör man inte kolla närmre på den och grimskaftet if you know what I mean. Så ja jag VETVETVET att hon är död.
Det var likadant sist jag åkte dit (long story short - räddningsprojekt med dum hälta orsakad av vanvård), trots att jag vet att den hästen också är borta (och då hörde jag ändå skottet) så får jag konstiga tvivel när jag inte har sett kroppen.

Nu är det dags för sängen, imorgon börjar jag tidigt igen, min sjukskrivning tog slut i helgen som var och läkaren tyckte inte jag behövde vara sjukskriven mer. Har tid hos kuratorn på torsdag men jag tror jag lägger ner det med. Det ger inte mig ett skit och jag har kommit fram till att det är jobbet jag mår mest dåligt av och det är inget kuratorn kan hjälpa mig med ändå. Så... Hitta på något annat med livet kanske? Frågan är vad, jag vill nog faktiskt inte jobba som bagare heller, om jag inte bli egen företagare och det lär inte hända. Får fortsätta fundera.

Fyra dagar senare.

Det är sjukt vemodigt att packa ihop hennes grejer i stallet och det känns så jäkla märkligt att veta att jag aldrig någonsin mer får träffa henne.

Saknaden är stor.

Kära Polly

Jag vet inte vart jag ska börja. Eller hur jag ska börja.
Igår fick den finafinafina bästaste Smalbeningen vandra över regnbågsbron. Det kom säkert som en fullständig överraskning för en del, men efter att ha övervägt fram och tillbaka och funderat och analyserat i säkert ett halvår så tog jag beslutet redan i december och i början på januari ringde jag det lokala slakteriet här och bokade en tid. Jag är så himla oerhört tacksam över att vi har ett slakteri som faktiskt tar emot häst (det är inte alla som gör det) i närheten så man slipper åka över halva Sverige med djuren (närmaste ställe som tar häst ligger annars i Norberg, men jag är osäker på om de fortfarande är igång).

Jag har under en längre tid letat nytt hem till Polly (som går att läsa om HÄR) då min ekonomi går på knäna (ja jag ska inte trötta ut er med tjat om hur jäkla illa det är, men det är illa) och bestämde mig ganska tidigt i detta beslut att hon skulle få ett värdigt avslut om jag inte kunde hitta ett vettigt hem åt henne. Intresset har varit svalt, milt uttryckt, jag har frågat runt, lagt ut krokar och annonserat, men det har inte lett någonstans.
Polly har aldrig varit någon gosig häst, men hon har alltid gillat uppmärksamhet (vem gör inte det liksom) och gillat att få vara med och bli pysslad med (ja man blir ju gärna borstad, men inget annat tjafs som kramar och pussar) och det kändes oerhört orättvist mot henne att behålla henne enbart som hagprydnad när jag vet att hon gärna hänger med på tur. Alldeles för länge har hon stått i skymundan för Linus och det har märkts på henne.

Nyss urlastad ur transporten som gänglig ettåring i september 2010

Alldeles säkerligen hade jag kunnat skänkt bort henne till någon okänd, men det är inget öde jag önskar någon av mina djur. Det är inget öde jag önskar något djur överhuvudtaget. Självklart så kan det bli toppen, men det kan lika gärna bli pannkaka och det sista jag vill är att få höra att min älskade häst (hur man nu någonsin kan säga sig älska ett djur om man helt jäkla godtroget skänker bort det till första bästa) blivit såld till en "kill-buyer" och sedan blivit lastad på en bil med destination Sydeuropa. De dåliga scenarierna är fler än de bra och därför kommer jag aldrig någonsin tveka på avlivning för något av mina djur om det blir så att jag inte kan behålla dom. Tyvärr tillhör mina hästar en ras som inte är speciellt eftertraktad och de har noll och inget ekonomiskt värde (fast för mig är de värda miljarder!!). Sen tycker jag inte att man ska avliva till höger och vänster "bara för att", MEN samtidigt så kan jag inte tycka att en avlivning någonsin är fel. En död häst (eller hamster eller katt eller vad det nu än månde vara) lider inte. Punkt.

 December 2010 - glad, lurvig och tjock. Som man ska vara när man är ett år.

Så jag tog beslutet och det var helt ärligt skitjobbigt. Polly har varit med mig så länge och vi har haft massa roligt ihop och hon är den första hästen jag har haft förmånen att få uppfostra precis som jag vill och sedan följa upp i vuxen ålder. Så ett beslut om avlivning gjorde att jag nästan kapsejsade totalt, men jag känner att den sista och finaste gåvan jag kan ge mina djur är att låta dom avsluta på ett värdigt sätt oavsett hur jäkla jobbigt och vidrigt det är för mig. Djuren kommer före mig i alla lägen och det är något jag aldrig någonsin kan tumma på, dom har inte valt mig -  det är jag som har valt dom och då är det min förbaskade plikt att se till att de har det bra.

Januari 2011 - första gången med vagn och hon uppförde sig som ett proffs redan då, trots en mindre protest när vi skulle vända hela ekipaget och hon körde rodeo i några sekunder innan hon gav upp och uppförde sig så vi kunde gå hem. Hon gjorde aldrig mer något dumt och jag kunde ha plockat bort slaggjorden redan på en gång egentligen, men den fick hänga med ett tag till.

Första gången jag träffade Polly så bodde hon hemma hos sin uppfödare och delade hage med en jämnårig kompis och en fölmärr. Hon var långbent och gav ett coolt intryckt och jag fick egentligen inget grepp om vad hon var för typ av häst, men jag hade på känn redan då att hon skulle bli ganska okomplicerad att köra in och hållas med. Jag (och de andra 3 delägarna för de var ju också med såklart, även om de nu försvunnit ur bilden för länge sedan) gillade stammen också och fick träffa hennes morsa (som var en stor och bastant dam) och lillasyster och lite andra hästar. Egentligen var vi sugna på en hingst från en helt annan uppfödare, men den var mycket dyrare än vad vi hade tänkt oss och Polly var mer i vår prisklass (och det var bra nära att vi fick med oss hennes jämnåriga lekkamrat på köpet, men det fanns inte plats i stallet och jag kände väl att jag inte skulle ha tid med två unghästar) så det blev affär. 

Alltid lika glad när hovslagaren kommer och det har inte förändrats under åren.

 Med lite hjälp av de andra i stallet så kördes hon in och träningen som travhäst påbörjades. Jag anmälde mig till en licenskurs så att jag kunde få träna henne själv, Magnus var intruktör och det var på den vägen som vi kom att bli vänner. Polly fick snällt hänga med in till travbanan när det var dags för körprov och det klarade hon galant och jag var så jäkla stolt att jag kunde ha spruckit. Att som tvååring komma in till banan för första gången och jogga runt i grupp med andra hästar och göra det utan att röra en min eller på något sätt bete sig knasigt... Jag var så stolt, så stolt, så stolt över henne (och mig själv)! Men jag kan erkänna att jag var sjukt nervös i flera dagar innan och hade för min inre syn sett hur hon blev rädd för de andra hästarna och skenade till skogs. Magnus tillfrågades om han kunde tänka sig att köra något banjobb med henne och det var inga problem, det gjorde han så gärna. 

Dags för Eurovision Song Contest 2011. Vem som vann minns jag inte, men Polly knäckte extra som festfixare den kvällen och spatserade runt med sina hästvänner i trädgården. Party party.

Jag vet inte om Magnus kommer ihåg hur sabla grinig Polly var de första gångerna han fick ta över tömmarna och skrämma fart på henne. Men jag har inte glömt. Hon blev bindgalen och kastade sig rakt ut i banan i full galopp när han bad henne öka. Hon blev skitarg och sprang in på gräset på innerplan i full fart. Hon var inte nöjd! Men det redde ut sig med tiden och hon slutade med dom dumheterna och tur var väl det för jag skämdes ögonen ur mig varje gång. 

Oktober 2011 - andra banjobbet med Magnus. Här hade hon slutat härja och sprang på rätt bra och det såg riktigt okej ut.

Sen rullade det på med träning, jag åkte regelbundet till banan och körde både rundbana och intervaller med henne. Det största ögonblicket i min korta karriär som hästtränare var när hon plötsligt petade i någon form av överväxel och susade om två kallblodstravare på ovalen. Jag var så sjukt nöjd med henne den dagen, normalt sett sprang hon mest runt och lallade och tog det inte riktigt på allvar. Vi tror att vi kan skylla på dålig kusk, när Magnus sen fick köra så sprang hon som en förgiftad råtta.

 Här har vi anledningen till att hon döptes till Smalbeningen, då hon delade boende med två såna här bastanta grabbar.

Men så klart så kan inte allting vara solsken och rosor jämt och hon drabbades av inflammation i två leder och behandlades av både equiterapeut och veterinär i omgångar. Men det redde ut sig och efter ett par månader som konvalecens så var hon igång igen och tränade på.

September 2012 - jag gillar den här bilden, jag var ledsen och hon kom för att trösta mig.

På vårkanten 2013 skulle gården hon bodde på säljas och Magnus erbjöd sig att ta in henne i träning. Jag var otroligt glad över detta, kände att jag hade kört fast lite med henne och inte kom någonstans i träningen med henne. Med Magnus hjälp så släppte plötsligt bromsen och hon började träna riktigt fint. Kommer aldrig i hela mitt liv glömma när Magnus kom in på jobbet och talade om för mig att han funderade på provlopp. Världen svindlade lite och jag blev hysteriskt kissnödig av nervositet. Herregud, min fina Smalbening hade växt upp och och skulle nu börja gå provlopp. Ingen big deal kanske för vanliga dödliga, men jag gick som på moln i flera dagar och putsade hennes utrustning tills allting blänkte.

Sjätte juni 2013. Första provloppet. Jag var så himla förskräckligt nervös att jag bara ville kräkas, men Polly skötte sig som vanligt med bravur och hängde med de andra fint och gick till och med fortare än hon någonsin gjort. Kusken var nöjd och jag var mer än nöjd och inte så lite stolt heller!

Trettionde juli 2013 - andra provloppet och Polly i stenklar ledning! De andra kom visserligen ifatt sen, och Polly blev akut bajsnödig och sket bort en bra placering då hon bytte till fel gångart och tog en galopp. Så kan det vara och det var inget att gräva ner sig över. Jag var lika glad och stolt över henne för det, hon visade fin fart och inställning till det hela och det kommer man långt på!

Efter det andra provloppet började det pratas om att kvalet var en dryg månad bort och jag svimmade nästan (igen!). Men ibland vill ödet annorlunda och det blev bara två provlopp för henne. Hon hade fått blödningar på bägge böjsenorna fram och stod med stolpar till ben i hagen en morgon. Även till denna dag så beskyller jag INTE Magnus för detta, även om han hade en teori om att det var träningen. Jag tror fortfarande att det var ren och skär jävla otur. Hon kanske var något överansträngd i benen, men det hade regnat den natten och det var lerigt i hagen och min teori var att hon härjat loss med kompisen i hagen över natten och lyckats fixa skadorna då. Men hur det egentligen ligger till kommer vi nog aldrig få veta och det spelar ingen roll för mig heller. Shit happens och livet går vidare.

November 2013 - vi hade inte träffats på ett par veckor och jag hade saknat henne.

Hon fick gå kvar i hage ett tag hos Magnus och vara konvalecent och käka medicin. Hon sattes försiktigt igång, men Magnus tyckte inte det var samma tryck i henne som tidigare och tyckte att hon skulle få prova livet på lösdrift ett tag och få en chans att verkligen läka ut om det var så att hon fortfarande hade ont. Hon fick temporärt flytta hem till en av Magnus vänner och gick där ett par veckor innan jag beslöt mig för att plocka hem henne och ställa henne på samma lösdrift där redan Linus och Dessi gick. Lika bra att ha alla tre på samma ställe liksom. 

Maj 2014 - promenad i solen och massa goda maskrosor!

Efter ha att gått i flock på lösdrift hela vintern så beslöt jag mig för att sätta igång henne igen framåt vårkanten. Vi började med promenader i grimma och grimskaft och Polly verkade tycka att det var tevligt att få lite uppmärksamhet och sysselsättning igen. Egentligen hade jag inte tid att hålla igång henne, men lilla ponnyn Dessi fick ett nytt hem och jag började fundera på om jag verkligen hade råd att köra igång Polly inför ett liv som travhäst igen. Jag hade mer än gärna kört tillbaka henne till Magnus, men delägarna var ute ur bilden efter alla skador och jag skulle verkligen inte ha råd att ha henne i proffsträning. Så jag velade fram och tillbaka och under tiden så hästarna flytta till nytt boende. Polly ville inte vara lösdriftshäst och vildhästlivet tog ganska hårt på henne. Linus trivdes som fisken i vattnet, men han fick kompromissa och flytta till box med mycket utevistelse. Polly var oerhört nöjd med arrangemanget och bodde snabbt in sig i sin nya box. Promenaderna övergick till att börja skritta henne för vagn regelbundet och med lite tid så började vi långsamt jogga korta bitar också.

Juni 2014 - älskar den här bilden. Det finns ingen annan häst i universum som jag skulle krypa in under magen på för att kunna ta en sån här bild. 

 I slutet på sommaren hade jag fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle försöka satsa på henne helt själv eller om hon skulle få bli ridhäst eller byta hem. Varje dag hade jag en ny plan och idé om vad jag ville göra med henne. Men hon var körd regelbundet och med lite hjälp påbörjades inridningen - något som visade sig vara väldigt okomplicerat. Precis som med allt annat.

Augusti 2014 - Evelina kravlade sig upp på hästen i stallet och så var det med det. Inridningen klar. Typ.

 Polly tog sig an rollen som ridhäst utan att fundera och efter två gånger i paddocken på gården så gav vi oss ut på tur och det var inga problem. Det var aldrig några problem när Polly var inblandad. Annat än med hovslagaren... Från och till så kunde hon kunde hon vara riktigt jäkla dum att sko bak. Vissa gånger gick det bra, andra gånger inte. 

Augusti 2014 - Polly får sparra ridhästarna. Kanske världens finaste utsikt och rumpa.

Hösten gick, Polly kördes sporadiskt och reds någon gång med sällskap. Mitt velande började komma till en punkt där jag fick insikt om att jag nog skulle må bäst av att bara ha en häst kvar. Ett tag var jag inte säker på vilken häst jag ville ha kvar, men efter en snabb utvärdering av vilken häst jag skulle kunna ha mest glädje av själv så föll valet på Linus och Polly skulle behöva ett nytt hem. Mer tid lades på hennes ridning och hon artade sig. Vi till och med for till ridhus med henne och Linus. 

Januari 2015 - första gången jag red henne. Jag var sjukt nervös (som alltid), men hon uppförde sig exemplariskt (som alltid).

Januari 2015 - Ridhusdebuten avklarad. På övre bilden rider Magnus dotter Ellen och på undre bilden är det Evelina som är pilot.

Jag red henne några gånger till nu under januari-februari och jag är kommer nog aldrig komma över känslan av hur stor hon kändes. Stor häst, stora rörelser och jag fick nästan kramp i ljumskarna av att hålla mig kvar när hon klev iväg i skritten. Traven var behagligare, men skillnaden mot Linus är markant. Han har inte lika stort och långt steg. Nya erfarenheter för mig som är en rätt ovan ryttare.

Februari 2015 - Stor och liten. Och jag. Linus till vänster och Polly till höger.

 Februari 2015 - Mina fina hjärtan. Ser ut som att Polly tänker hångla upp mig.

Vi tog vår sista tur tillsammans i lördags, på alla hjärtans dag lämpligt nog. Jag är en ganska rädd ryttare (ja det är ett jäkla tjat om det jag vet), men jag kände att detta var min sista chans att få spendera lite kvalitetstid på tur med Polly, så jag svalde ner rädslan och sadlade henne och så gav vi oss ut, bara hon och jag. Hennes första ridtur utan sällskap. Hon var en klippa och vi provade att trava korta bitar och banne mig att hon gick fram för skänklarna utan problem. I början av "inridningen" (eller vad man nu ska kalla det, haha) så bromsade hon bara när man skänklade, men jag tror att polletten trillade ner ganska fort. 

Det var en trevlig tur och jag kände att det var ett fint avslut på alla våra år ihop.

14/2 2015 - Redo för lite äventyr i solen.

Vår sista kväll ihop så passade jag på att pyssla om henne lite extra. Borstade igenom henne och klippte stubben i nacken och gjorde henne fin inför natten. Hade redan förberett dagen innan med att trimma hovskägg och kronränder så att hon skulle vara extra fin och välvårdad. Skulle aldrig falla mig in att åka någonstans med en häst som ser ut som sju svåra år. Jag förberedde massa gott i hennes krubba också - morötter, äpplen, apelsiner (hennes andra favoritfrukt förutom äpplen) och en rejäl skopa kraftfoder (inte för att det behövdes, utan bara för att det är gott). Plockade av henne skorna också, mest för min egen skull, tror inte man behöver göra det innan avlivning, men de är säkert tacksamma om de slipper järnskrot på slakteriet.

 

En av de sista bilder jag tog på henne. Min finafinafina Smalbening. <3

  Omnomnoms! 

Onsdag morgon kom. Dagen jag haft ångest för i flera månader. Klockan ringde 04:45, klockan 07:10 skulle vi vara på plats. Jag drog på mig lite kläder och stoppade in mig själv på ren viljekraft i bilen och susade mot stallet med en juiceflaska i näven. Frukost var inte ens att tänka på. 

Hästarna tyckte det var likte märkligt att "fel" människa dök upp, men dom fick lite hö allihopa för att hålla sig lugna. Polly fick en sista finputsning och lastades utan problem (förutom att det var lite halt och jag var en taskig jäkel som plockat av hennes halkskydd kvällen innan) och vi rullade iväg på vår sista resa ihop.

Väl på plats så fick vi vänta lite för det var hästar före, men Polly tog det hela med mer fattning än vad jag gjorde. Hon stod snällt i transporten och väntade, medans jag kämpade för att hålla tillbaka tårar och ångest.

Jag hade redan på förhand bestämt mig för att jag ville se henne en sista gång när det var klart och över, men i samråd med personal så valde jag att avstå. Jag frågade vad jag kunde förvänta mig och se och de var snälla nog att beskriva utan omsvep och jag kände direkt att det inte var den bilden jag ville ha på näthinnan när jag åkte därifrån.

Jag lastade ur Polly och personalen höll henne medans jag plockade av täcket och gav henne en sista klapp. Jag bad att få tillbaka grimman och sen promenerade dom iväg med henne. En av gubbarna var vänlig nog att stå kvar med mig och småprata lite under tiden och ett par minuter senare så kom den andre tillbaka med grimman och bad mig köra försiktigt på hemvägen. De är så sjukt professionella och trevliga och det känns så väldigt bra att de inte är stressade och otrevliga utan har förståelse över att man som djurägare tycker att det är jättejobbigt och att man är ledsen.

Satte mig i bilen och bröt ihop. Sen rullade jag hem igen. Så var det med det.

Pollys täcke och grimma ligger kvar i bilen och kommer nog får göra det ett tag. Det luktar jättemycket av henne i hela min bil och jag blir helt sjuk när jag öppnar dörren, men det känns ändå okej. Sjukt jobbigt, men jag ångrar det inte. Jag hoppas och tror att hon väntar på mig på andra sidan när det blir min tur. Och jag vet att hon aldrig någonsin kommer att fara illa nu.

SOV GOTT MIN KÄRA VÄN!

 

Jag kommer att sakna dig varje dag resten av mitt liv! <3

Det har varit ett rent och skärt nöje och en ära att få följa dig genom livet.

~AUSBO POLLY~

30.04.2009 - 18.02.2015