Att skåda given häst i munnen. Eller inte.

Det här med hästars munnar och tänder och bett och grejer. Alltså jag har ett bett som jag fullkomligt älskar. Det är snyggt och ligger bra i hästarnas munnar etc. Så bra som nu ett bett kan ligga, egentligen finns det ju ingen plats för skrot i truten på våra kära djur, tänkt dig själv hur det känns. Stäng munnen och låt tungan ligga avslappnad - antagligen så tar tungan upp hela utrymmet i munnen och vart ska då ett bett få plats?
Men Linus verkligen hatar skiten! Hästar är individer dom också så klart, men det är ett mysterium för mig. Från början köpte jag detta bett till Polly, jag ville ha ett rakt bett med fasta ringar, men som inte är jättestumt och detta är tredelat, fast inte vikbart och Polly har från dag 1 älskat det. Men Linus som sagt avskyr det som pesten!

Jag har provat att rida honom på det i omgångar, första gången så blev han bara tvärstum i truten och micklade med huvudet, men jag tänkte att han kanske behövde en invänjningsperiod, men det blev liksom inte bättre. Han verkar inte vilja ha raka bett alls, utan tredelat is the shit enligt honom. Vilken tur för honom att jag är en jäkla snäll människa som gärna spenderar pengar på mina djur, för numera äger jag en halv hästsportavdelning med tredelade bett.
Härom kvällen fick jag för mig att återigen prova detta wunderbara bett på honom, vi skulle bara ut en kort skritt- och joggingtur. Redan när han fick på sig tränset så började han visa sitt missnöje. Han gapade och nickade och fladdrade med huvudet och höll på. Men envis hästmänniska som man är så gav vi oss ut iallafall.
Han drog tyglarna ur händerna på mig när vi skrittade på lång tygel, någon han aldrig gör annars och vägrade ta stöd på bettet och hade sig, så nej jag får nog inse att han verkligen inte gillar det.
När vi kom tillbaka så hade han iallafall lugnat ner sig med protesterna och då slog det mig att bettringarna för farao ligger uppepå nosgrimman. En av nackdelarna när man har en häst med kort huvud och ett bett med stora bettringar. Tror inte det problemet uppstod med Polly, som hade dinosauriehuvud.
Jag vet inte om det egentligen gör så mycket för hästens del, men jag tycker det ser illa ut. En annan grej som slår mig är att han har noll skum runt truten på dessa bilder, normalt sett har han fint vitt läppstift och gärna lite lödder i nyllet och gärna lite vitt skum på min hjälm/jacka/ridbyxor

Kan ju tillägga också att han fick tänderna kollade i höstas och det var inga större fel på truten.
Det tar emot som fanken, men jag får nog böja mig för hästens vilja och avvyttra detta superbett. Jag övervägde att behålla det inför framtiden, men just nu vet jag inte ens om jag vill ha någon mer storhäst efter Linus. Och skulle jag vilja det så är det inte ens säkert att den har rätt storlek på munnen. Så nä, det är kanske lika bra att någon annan får glädja sin pålle med detta bett.
Nästa bett att prova är ett novabett - ett rakt, mjukt gummibett. Jag borde ju bara ge upp eftersom det är rakt, men skam den som ger sig. Det skulle ju vara trevligt, mest för min egen skull tror jag haha, att kunna variera med något som inte är tredelat och jag är inget större fan av vanliga traditionella tvådelade bett.

För övrigt börjar mina krokar svämma över av träns och grejer! Jag behöver verkligen rensa, men DET TAR EMOT!! Siktar på att ställa mig på någon hästloppis i vår/sommar och göra mig av med grejer som inte behövs och inte används, men innan dess skulle jag behöva gå igenom alla prylar och samla ihop sånt som är kvar efter Polly som Linus inte kan ha (nackdelen med att ha två olika stora hästar - till exempel så drunknar Linus i Pollys benskydd, haha). Dagens lyxproblem faktiskt.

Linus the talking horse

Häromdagen fick min kära moder för sig att hon skulle prova att prata med ett djur. Innan ni dör av skratt och andnöd så kan jag säga att det finns en bakgrund till det hela, det var inte som så att tanten vaknade en morgon och plötsligt bestämde sig för att bli djurpratare.
Hon har under en längre tid gått kurs för att utveckla sig själv spirituellt (ja det låter ju helt klart som en jäkla massa flum) och känner numera av energier och pysslar med tarotkort och sånt spooky.

Hon ringde iallafall mig och bad att få komma ut till stallet och prova att prata med Linus samt köra lite healing på honom som ett experiment. Klart vi ställer upp som försökskaniner.

Hela konceptet med djurtolkar tycker jag ärligt talat är väldigt luddigt och jag har inte riktigt bestämt mig för om jag tror på det eller inte. Däremot är jag ganska övertygad om att det finns många oseriösa dårar därute som utan skrupler utnyttjar blåögda djurägare och sedan tar betalt för det. Helt koko i min mening!
Det vore väl skitbra om det hela funkade och hästarna fick en till kanal för att kommunicera med oss människor. Dom skulle verkligen behöva det, vi är inte alltid så himla mottagliga för vad de uttrycker och hur många gånger blir hästen avfärdad av människorna när de visar obehag eller försöker förmedla att något är fel?

Mamma är lite hästrädd och Linus visade verkligen inte upp sig från sin bästa sida när hon kom in i stallet. Den hästen är verkligen selektiv med människor, man får jobba för att få ett tummen upp från hans sida, men jag tycker att det är en del av hans charm (fast jag förstår ju att en del folk inte uppskattar när han kommer farandes som en ilsken barracuda med tänderna först). Hur som, vi hade varit på tur så jag borstade av honom och skickade in honom i boxen med lite hö så att mamsen kunde påbörja sitt jobb.
Märkligt nog stod han lugnt när hon hängde över boxdörren och gjorde vad hon nu gjorde (skickade helande energier eller nåt, jag är inte insatt för fem öre och som sagt så är jag fortfarande skeptiskt), normalt sett så är han rätt otrevlig när man står vid hans box. Han nosade igenom henne och tyckte att upplägget var okej. En annan grej jag tänkte på var att han tuggade i sig några strån hö och sen blev ståendes helt stilla och väntade ett par minuter innan han tog lite mer hö och så upprepades proceduren hö - vänta - hö - vänta. Annars brukar han vilja komma ut till polarna i hagen ganska omgående.

Slutresultatet då? Ja egentligen kom hon inte fram till så mycket, men det var några grejer jag reagerade på bl.a. så nämnde hon vänster bakben vilket var intressant för han är lite förtjockad i det och kommer så vara resten av sitt liv då han antagligen haft känning i gaffelbandsfästet där under sista tiden som travhäst. Detta är inget som mamma visste om och knappt ingen annan heller, han är inte halt eller varm eller verkar ha besvär så för mig är det endast ett skönhetsfel (inte speciellt troligt att han skulle ha känningar av detta fortfarande, det är en skada som är mellan 18 och 20 månader gammal och han gick av banan och levde hagliv ett par månader innan jag började rida honom. I fall någon undrade och tänkte för sig själv att jag är en dålig matte).
Sen frågade hon om han haft problem med halsen. Jag vet ju egentligen inte så mycket om honom, så jag vet inte alls vad han har varit med om tidigare, men när jag började rida för Erika så var han stel som en pinne och kunde absolut inte böja sig åt höger, samtidigt som han var smidig som en gummisnodd och kunde vända på en femöring.
Även i traven i början så gjorde han en märklig grej - han vinklade upp huvudet åt höger så att öronen låg på vänster sida och mulen pekade upp åt höger. Mamma var dock bestämd med att OM det fanns problem så satt de på vänster sida av halsen. Nu tar jag allt med en nypa salt, men det var ändå intressant. När jag rider ute så går han gärna och tittar åt vänster. Hela hästen är som en stor vänsterställd ostkrok. Allt detta har dock blivit mycket, mycket bättre sedan jag började rida för Erika så jag vet inte. Jag har funderat på att låta en equiterapeut titta på honom och det kanske inte är så dumt egentligen. Om inte annat så i förebyggande syfte. Ingen häst är väl felfri och antagligen kommer man finna grejer på Linus också.

För min del är jag fortfarande hälsosamt skeptisk, men det var ju ändå lite spännande. :)

Dressykursen dag 2

Dagens pass började med att piloten fick sina ben utsträckta av dressyrfröken. Det var en väldigt märklig känsla och när Erika var klar så kändes det som att mina ben blivit en decimeter längre och jag kom djupare ner i sadeln.

Som sagt, det tar kortare tid för oss andra dagen att komma igång och bli mjuka som smör. Jag skulle vilja lägga allt på hästen och inte ta åt mig något av äran, men jag blir väl tvungen att erkänna att jag hjälper till en del. Jag har ett smidigt litet headset och frökens röst direkt i örat, svårt att inte göra som hon säger då. Jag kan ju inte gärna skylla på dålig hörsel om och när det blir fel heller. ;)

Till och med i traven fick vi till det korta bitar. Fast jag tycker verkligen att det ÄR skitsvårt och jättejobbbigt. Men skam den som ger sig!

Mycket fokus ligger på skrittarbetet och jag gillar det. Det går lagom fort och man hinner med att styra upp sig själv lite. Allting blir så himla mycket krångligare i trav. Linus är ju som sagt ganska selektiv på höger skänkel och i skritt så kan jag verkligen jobba med att få honom att inse att när jag trycker på med höger skänkel så betyder inte det "FORTARE!!!". I traven så tar han gärna höger skänkel som en uppmaning till full fart istället för att flytta undan för den, ett problem som är minimalt på vänster sida. Men det kommer mer och mer att han börjar flytta för skänklarna och jag jobbar mycket med det när jag rider ute också.

Färdigridet och jag tror att både häst och ryttare är lika nöjda. Möjligtvis att hästen är snäppet nöjdare för han fick en bit morot av fröken. 

 

Alla bilder i detta inlägg är tagna av Evelina Åström som ni hittar HÄR

Dressyrkursen dag 1

Jag är så innihelvete dålig på att uppdatera min blogg, men nu jäklar ska det bli flera inlägg med dumheter (några blir tidsinställda och kommer inom ett par dagar) och skräp. Detta inlägg skulle jag ju ha skrivit och klockat för några veckor sedan, meeeeeen....
Här kommer iallafall, om än något sen, rapporten från dressyrkursen 14-15 Mars.

Linus är på alla sätt och vis en schysst totto som gillar att arbeta (ja hör och häpna hörrni, det var det ingen som trodde för 1,5 år sedan, haha), men eftersom jag rider som en kratta (fast mycket, mycket, mycket bättre än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv) så är det inte helt enkelt för mig att få honom att arbeta på rätt sätt. Egentligen borde jag ju ha köpt mig en äldre, välutbildad läromästare (läs: ridhäst av halvblodsmodell) för att på ett enklare och snabbare sätt kunnat utveckla min ridning. Men varför göra det lätt för sig när man kan göra det till en utmaning? Så självklart valde jag att lära mig rida (ja för det är lite så jag känner nu för tiden, vad jag har sysslat med innan vet jag inte, men inte har jag ridit iallafall, möjligtvis åkt häst, om ens det) på en outbildad häst som dessutom ska omskolas och lära sig att arbeta annorlunda. Puuuuh....!
Men jag tänker som så här - kan jag utbilda både mig själv OCH Linus så kommer det inte finnas någon häst därute sen som jag inte kan rida.

Jag minns inte ens vart vi började vår resa, men jag antar att fokus låg på att få hästen att gå framåt för skänklarna samtidigt som han skulle minska på tempot och inte springa som ett skållat troll i traven. För min del behövde jag nog koordinera händer, ben, röv och bål.
Nu, en sisådär 8 månader senare, ligger fokus på att få honom att följa tyglarna, men inte svänga om inte resten av människokroppen säjer det. Det är fan SKITSVÅRT! Att en sån "skitgrej" som att ha hästen ställd åt höger, men få honom att fortsätta gå rakt fram, kan vara så jädra svårt!
Vi jobbar även på att få honom att följa tyglarna och sänka huvudet och nacken när jag ber om det. Och fortfarande att inte springa som en förgiftad råtta i traven. Och det går bättre och bättre. Stundvis så sänker han ner huvud och nacke och spänner magmusklerma och lyfter upp mig och trampar under sig ordentligt. Det känns helt udda att sitta på en hängmattegiraff som plötsligt lyfter upp och skjuter fram mig, ungerfär som att sitta på en våg som rullar in mot stranden. Sen brukar jag tappa alla koncept, slappna av i magmusklerna, rumpan och överskänklar och så är vi tillbaka på hängmattegiraffnivå igen. MEN dom där korta stunderna, det kan vara ett halvt varv på volten eller 5 steg eller en långsida i ridhuset, det är dom man kämpar för. Dom ska bli fler och dom ska bli längre och vi ska bli starkare i våra kroppar, både han och jag så att vi orkar.

Dag 1:

Hängmattegiraffen - sänkt rygg och högt huvud. Lika bra att ta med "fulbilder" också så ingen tror att alla mina ridpass är 100% perfekta. De är snarare 98% blod, svett och tårar och 2% vacker ridning med en fin häst.

Hjälpmedel i all ära, men ju längre jag kommer i min ridning, desto mer känner jag att jag vill ha en ärlig form på hästen som vi jobbat oss till och ju mindre troligt är det att jag använder hjälptyglar som t.ex. graman och liknande. Jag kanske tänker helt knasigt, men det är ju bara MIN åsikt och jag är ingen hästexpert alls, men borde det inte bli skitjobbigt för hästen, som är totalt otränad i vissa muskelgrupper, att tvingas jobba med dessa muskler i långa stunder för att folk inte kan rida sig till form? Alltså förstår någon hur jag tänker? Jag är ingen ballerina (haha, jävla kul exempel eftersom jag är rätt överviktig), men om jag imorgon fick för mig att börja med balett så måste ju kroppen byggas upp och byggas om. Jag kan ju inte gärna ge mig på svåra krävande saker och göra dessa statiskt i 2 timmar. Hur länge kommer min kropp hålla då? Konstigt exempel kanske, men jag hoppas att poängen går fram. Sen finns det absolut lägen där hjälptyglar faktiskt är till hjälp, men jag tror nog att man måste vara en ganska duktig ryttare på högre nivå för att kunna bruka dessa hjälpmedel korrekt och inte som en genväg för att jag som ryttare inte kan rida. I don't know, halshugg mig gärna, jag kommer inte ändra åsikt.

Något som ekar i mitt huvud när jag rider är dressyrfrökens ständiga "-Ta med nosen och nacken. Och gör det igen. Och igen. Och igen.". Efter 30 minuters ridning för Erika så brukar Linus vara som en gummisnodd i kroppen, bevis för att vi gör rätt och att fröken är inne på helt rätt spår när hon tvingar mig att rida som folk, haha.

Jag faller gärna framåt med överlivet, och speciellt i traven. Det blir mycket tjatande om att jag ska tänka på överlivet, dra tillbaka axlar och skulderblad, spänna magmusklerna och bromsa upp farten lite. När det blir jobbigt så tar Linus gärna fart och springer på rätt friskt för att komma undan, men det går bättre och bättre och det går faktiskt att få honom att trava i slowmotion, problemet är att jag inte är stark nog i min kropp för att hjälpa honom att bibehålla den korta långsamma traven.

En annan grej som är himla typisk för mig och som jag har svårt att släppa är yttertygeln i höger varv. Jag ber Linus att ställa huvud och hals inåt samtidigt som jag hamrar på  med innerskänkeln för glatta livet för att han ska hålla sig på en stor volt och inte bara svängasvängasvänga tills vi står på stället och snurrar. I vänster varv går detta utmärkt, han flyttar ut för innerskänklen, men i höger varv så blir volten bara mindre och mindre fastän jag är ganska taskig och matar ponnysparkar med sporren (enda anledningen till att jag har sporrar - han är jäkligt selektiv på skänklarna i höger varv) samtidigt som jag duttar honom på baken med spöet för att få ut honom mot väggen igen. När allt detta inte funkar så kortsluter min hjärna lite och jag börjar ta i yttertygeln vilket är big no no! Det som händer då är att han inte kan ställa sig inåt för att yttertygeln tar emot och istället så faller han in med hela kroppen som ett korthus och det är helt och hållet mitt fel som sitter och pillar med den satans yttertygeln. På sikt så kommer jag kunna hålla i yttertygeln också i höger varv, men inte just nu och det händer att jag till och med släpper den helt och håller i manen istället för att inte glömma bort mig och sabba. 

Sen plötsligt släpper allt bara för oss och han börjar jobba korrekt korta bitar. Så från stretig kamel till det här. Att jag glappar med tyglarna beror på att fröken bad mig släppa dom för att se om han fortsatte bära sig själv och det gjorde han i ett par steg innan det blev jobbigt och jag slutade rida. Igen.

Från ovillig travhäst till krusidullande dressyrhäst. Eller ja... Har faktiskt planer på att sätta honom i vagn igen, men mest för skoj skull. Även om han nu för tiden glatt springer på och visar iallafall lite löpskalle när vi rejsar med andra ekipage så ska det mycket till för att jag ska överväga att återuppta hans travkarriär. Jag är rädd för att han ska slå ihop som en mussla igen och att vi ska backa tillbaka till ruta 1 och få börja om bara för att han lackade ur på kusken eller nåt. Men körningen ska vi iallafall prova. Han kanske skenar till skogs i ren glädje, eller så vägrar han gå av gårdsplanen. Man vet aldrig. 

Det bästa med att rida för instruktör två dagar i rad är att hästen går så jäkla mycket bättre redan från början dag 2!

Alla foton (utom de två första) från dag 1 är tagna av duktiga Ellen Molin som ni hittar HÄR.

Stick, stack, stuckit

En del kokar soppa på sina spisar. Jag kokar piercingsmycken och verktyg innan de dränks i handsprit (ja till och med gummisnodden är spritad). Har man ingen autoklav som kan sterilisera grejerna så får man göra det bästa av situationen.

Kom till sans och insåg att jag plockat ur de flesta av mina smycken för att Hasan ville det. Nu för tiden gör jag som jag vill utan hänsyn till någon annan och med den insikten så beställde jag hem lite nya smycken, nålar och tänger. Ärren från de gamla piercingarna syns ju så jag tänker att det nog inte är så svårt att transformera sig själv till en levande nåldyna om jag använder ärren som utgångspunkt. Eller jag VET att det inte är svårt, gjorde om hålen i öronen för ett par veckor sedan och nu blir det fler hål, sen när de är läkta så ska labreten tillbaka och sen får vi se. Allt detta för att jag är för snål för att betala flera hundra för att låta någon professionell göra nya hål på ställen där jag redan blivit stucken ett antal gånger. Däremot skulle jag aldrig i livet ge mig på att pierca mig själv på helt nya samt komplicerade ställen, min kunskap om den mänskliga anatomin är väldigt begränsad. Men ytteröron och en läpp ska jag nog överleva (men åååååh smärtan att göra det på sig själv!!!).

Nu blir det duschen och sen ska jag gå igenom ett par hundra bilder från igår och idag. Jag och Linus har varit på dressyrkurs igen, ska försöka tidsinställa ett inlägg med bilder till imorgon. :)

Det var det

På något sätt har jag väntat på detta. Nu känns det slutgiltigt. Imorgon är det tre veckor sedan och det är blandade känslor. Väldigt skönt att bara ha en häst kvar att bry sig om, men jag saknar så klart Polly jättemycket.
Det enda som stör mig så här i efterhand är att min konversation med personalen gjorde att jag inte hörde när de sköt och trots att jag VET att hästen är borta så gnager det ändå i bakhuvudet. Jättelöjligt faktiskt, men det var därför jag hade velat se henne (fast ändå inte). Å andra sidan så fick jag ju tillbaka hennes grimma och trots att de är snälla och spolar av den så bör man inte kolla närmre på den och grimskaftet if you know what I mean. Så ja jag VETVETVET att hon är död.
Det var likadant sist jag åkte dit (long story short - räddningsprojekt med dum hälta orsakad av vanvård), trots att jag vet att den hästen också är borta (och då hörde jag ändå skottet) så får jag konstiga tvivel när jag inte har sett kroppen.

Nu är det dags för sängen, imorgon börjar jag tidigt igen, min sjukskrivning tog slut i helgen som var och läkaren tyckte inte jag behövde vara sjukskriven mer. Har tid hos kuratorn på torsdag men jag tror jag lägger ner det med. Det ger inte mig ett skit och jag har kommit fram till att det är jobbet jag mår mest dåligt av och det är inget kuratorn kan hjälpa mig med ändå. Så... Hitta på något annat med livet kanske? Frågan är vad, jag vill nog faktiskt inte jobba som bagare heller, om jag inte bli egen företagare och det lär inte hända. Får fortsätta fundera.